DEN KULTURELLA BAKGRUNDEN

För tusentals år sedan blomstrade den vediska kulturen över hela nutida Indien, Sydostasien, Pakistan, Afghanistan, Iran och de övriga asiatiska länderna, vilka samtliga styrdes av en enda kejsare, som var den förhärskande styresmannen över de mindre kungadömena i detta område. Denne kejsare dominerade vanligtvis de andra kungarna genom antingen sina goda egenskaper eller sin militära styrka, och han såg till att fred och välstånd rådde i hela riket. De bästa kejsarna var ytterst mäktiga kungar och samtidigt lärda hängivna till den Högste Herren. I regel var innevånarna mycket nöjda med sina härskares verksamheter livet igenom. Efter kejsarens eller kungens död, övertogs tronen av den äldste sonen - om ministrarna också ansåg att valet var det rätta. Tack vare sin goda härkomst och andliga utbildning var en sådan prins oftast mycket upphöjd. Samhället var således byggt på det starka ledarskapet hos fromma kungar, vilka strängt efterlevde de religiösa principerna och inte tolererade några brott mot Guds lagar. Detta andligt baserade samhälle gav alla sina medlemmar möjlighet till ett fridfullt och lyckligt liv.

Dåtidens samhälle var känt som varnashrama-dharma och var det förhärskande samhällssystemet under tusentals år. Samhället grundade sig på den vediska litteraturen (dvs de heliga skrifterna), vilken innehåller kunskap som förmedlats av den Högste Herren Själv. Den andliga vägledningen i samhället gavs av heliga personer, brahmaner, vilka lärde de andra samhällsmedlemmarna att följa Guds lagar. Kungarna som styrde samhället följde instruktionerna som gavs av dessa lärda brahmaner, varför deras styre tillfredsställde alla samhällets medlemmar.

Det vediska samhället grundade sig på ett efterföljande av Guds lagar, så som de återgavs i den vediska litteraturen och så som de förstods av heliga brahmaner och kungar. Till skillnad mot i dagens sociala system stiftades få lagar av människor; då ett särskilt behov förelåg kunde emellertid kungen utfärda dekret efter att ha inhämtat tillstånd från brahmanerna. Kungen var beroende av brahmanerna, vilka vägledde kungen i enlighet med de principer som gavs i skrifterna. Samhällets lagliga grundval utgjordes av skriften Manu-samhita, dvs de lagböcker som getts av Manu, den främsta mänskliga varelsen. Brahmanerna hämtade principerna för sitt styre från sådana skrifter, och kungen följde deras råd, samtidigt som han givetvis använde sitt sunda förnuft och anpassade sig efter tid, plats och omständighet.

De mest betydelsefulla personerna i det vediska samhället var således brahmanerna, som undervisade kungarna och alla andra i hur man kan vara en fulländad människa genom att noggrant följa Herrens instruktioner. Brahmanerna mottog sin kunskap genom lärjungesuccessionen, dvs raden av andliga mästare som följer genom tiden. En brahmana lärde sig på så sätt den vediska litteraturen från en annan brahmana, vilken agerade i egenskap av hans andlige mästare för att undervisa honom i andligt liv. En andlig mästare är en person som har förverkligat Veda-skrifternas slutsatser, som tillämpar dessa i sitt eget liv och som sålunda kan lära andra att göra samma sak. På detta sätt kommer den vediska kunskapen ned genom tidernas lopp, oförändrad och utan avbrott, från en andlig mästare till den därefter följande andlige mästaren. Detta kallas för en lärjungesuccession. Efter den andlige mästarens död tar lärjungen i sin tur upp rollen som nästa andlige mästare i lärjungesuccessionen, och undervisar sålunda sina egna lärjungar i konsten att nå andlig fulländning och förverkliga Vedas slutsatser.

Då samhället leddes så väl av de lärda och heliga brahmanerna och styrdes så skickligt av kungarna, så var innevånarna fullständigt tillfredsställda. De hade allt som var nödvändigt för ett framgångsrikt liv, och de var skyddade mot fientliga element genom härskarens militära styrka. Detta vediska samhälle fortlevde under flera tusen år.

DEN VEDISKA KULTURENS FALL

På grund av tidens oöverstigliga inflytande förfaller allting till sist, varför också det vediska samhällssystemets renhet och makt började minska. Grundorsaken till detta förfall låg i det ökande inflytandet från Kalis tidsålder, dvs den innevarande tidsåldern. Denna tidsålder är den mörkaste av dem alla, och den förstör gradvis människans alla goda egenskaper. När också brahmanerna, kungens fromma intellektuella rådgivare, på grund av tidsålderns inflytande började degenereras, blev hela samhällsordningen gradvis alltmer ogudaktig och syndfull, vilket i sin tur orsakade att kungarnas inflytande minskade. Då brahmanerna degenererades och kungarnas makt minskade började samhällsstrukturen falla samman. Även om det förekom vissa perioder av relativt välstånd, så var den allmänna tendensen att den vediska kulturen var på tillbakagång. Denna tendens har stått sig fram till den nutida historiens början. På grund av kungarnas svaghet lyckades främmande angripare erövra delar av detta "Stor-Indien" och lägga dem under sig. Den vediska kulturen undertrycktes gradvis, och inflytandet från de främmande makternas kultur ökade. Detta visade sig första gången när mogulerna kom från länderna i Mellanöstern och började dominera Indien. Deras styre varade i ett par hundra år.

Under mogulperioden myntades ordet "hindu". När mogulerna kom landvägen från Persien för att plundra Indiens rikedomar, slog de läger på floden Sindhus norra strand. De kallade alla indierna på andra sidan floden "sindhus". På grund av en språklig defekt har de som talar arabiska svårt att korrekt uttala s-ljudet, varför namnet "sindu" blev "hindu", och detta namn kom att bestå. På så sätt blev indierna kända som hinduer, dvs efterföljare av den vediska kulturen, trots att detta namn inte återfinns någonstans i den vediska litteraturen. Dagens hinduer är i själva verket efterföljare av den vediska kulturen, och den vediska religionen (hinduismen) kvarstår som den tredje största religionen efter islam och kristendomen.

Med tiden avtog också mogulernas inflytande, och i sitt sökande efter råmaterial och billig arbetskraft utökade i stället britterna sin närvaro i Indien. Tack vare den ekonomiska makt britterna vann genom sin överlägsna förvaltning, tog de gradvis makten över landet. När britterna införde kristna ideal i ett samhälle som redan var starkt influerat av den islamiska religionen, gick den kraft som återstod i den vediska kulturen nästan förlorad.

INDIENS VERKLIGA RIKEDOM

Trots att tronföljden av heliga vediska kungar brutits och den vediska samhällsstrukturen (varnashram-dharma) raserats, så har lärjungesuccessionen - som förmedlar kunskap från en andlig mästare till dennes elev - fortsatt genom tiderna. Indiens verkliga rikedom utgörs av den vediska litteraturens kunskap, som erövrarna inte lyckats förstöra. Denna lärjungesuccession har funnits till sedan urminnes tider, och fortsätter än idag.

Lärjungesuccessionen inleddes vid skapelsens början, då Krishna, Gudomens Högsta Personlighet, delgav den vediska kunskapen till Brahmas hjärta. Brahma, som var universums först skapade levande varelse, undervisade i sin tur sin son och lärjunge Narada, som sedan undervisade Shrila Vyasadev, Veda-skrifternas sammanställare. Denne utformade den vediska kunskapen på ett sådant sätt att den lätt kan förstås av människorna i denna mörkrets tidsålder.

Vyasa undervisade Madhvacharya, en framstående helig lärd person som predikade vida omkring i Indien och hade tusentals lärjungar. Än idag kan man i Indien finna hundratusentals anhängare av Madhvacharyas undervisning. Från Madhva utgick en huvudlinje av efterföljare. Varje gång en ny framträdande acharya (lärare) predikar och antar lärjungar, förgrenas successionen och expanderar, men den är främst känd genom sina mest framstående förkunnare och hängivna, vilka presenterar undervisningen på ett sådant sätt att de expanderar sin andlige mästares arbete. Då denna undervisning har getts till en stor grupp människor under hundratals år, så finns det bokstavligen hundratals miljoner människor i dagens Indien som fortfarande tror på eller följer den vediska kunskapens andliga aspekter, och en stor del av återstoden har hört talas om eller är mer eller mindre välvilligt inställda till den vediska kulturens och religionens principer.

HERREN CHAITANYA OCH HANS EFTERFÖLJARE

För femhundra år sedan uppenbarade Sig en mäktig inkarnation av den Högste Herren, nämligen Shri Krishna Chaitanya Mahaprabhu. Han spred rörelsen för Krishnamedvetande över hela Indien, och gav Sina lärjungar i uppdrag att predika och sprida denna mission över hela världen. Tidigare fanns inget behov av att sprida den, då människorna genom den vediska kulturens inflytande redan hade kunskap om Krishna, men med tiden tynade denna kunskap bort, varför det åter blev angeläget att sprida den vediska kulturen och religionen.

Detta uppdrag antogs av Herren Chaitanyas lärjungar, som skrev åtskilliga böcker för att upplysa gemene man om hans förhållande till den Högste. Detta arbete fortgick fram till Jagannath das Babajis dagar. Han var en stor gudshängiven, och han insåg nödvändigheten av att sprida predikoarbetet även till västvärlden, varför han gav sin lärjunge Shrila Bhaktivinod Thakur i uppdrag att sprida Krishnamedvetande till väst.

Shrila Bhaktivinod var under dagtid domare i ett distrikt i Västbengalen, och på natten skrev han böcker på engelska, sanskrit och bengaliska för mänsklighetens upplysning. Det var han som först sände vedisk litteratur till McGill-universitetets bibliotek i Canada, varigenom han inledde en ny epok i den vediska litteraturens historia. Hans son, Shrila Bhaktisiddhanta Sarasvati Thakur, en berömd vetenskapsman och astronom, blev initierad av Shrila Gaurakishor das Babaji och fortsatte sin faders arbete genom att utöka predikandet över hela Indien. Bhaktisiddhanta Sarasvati gav i sin tur sin lärjunge Hans Gudomliga Nåd A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupad i uppdrag att bege sig till västvärlden, för att där predika på engelska och lära västerlänningarna hur man utövar Krishnamedvetande.

KRISHNARÖRELSENS TILLKOMST

Innan Shrila Prabhupad, som A.C. Bhaktivedanta Swami skulle komma att kallas, gav sig av till väst, slutförde han först tre volymer av Shrimad-Bhagavatam, den vediska litteraturens mest betydande verk. Shrila Prabhupad var sjuttio år gammal när han anlände till New York, och hans enda ägodelar var en summa motsvarande femtio kronor och en låda Shrimad-Bhagavatam. Genom sin enorma andliga kraft hade han emellertid snart grundat en rörelse känd som det Internationella Sällskapet för Krishnamedvetande, i Sverige kallad Krishnarörelsen. Under tio korta år hann Shrila Prabhupad resa jorden runt femton gånger, öppna mer än hundra centrer i 49 olika länder, initiera tusentals lärjungar och introducera miljontals människor i den vediska kulturen. Men inte nog med det; han skrev fler böcker än någon annan i historien genom att producera över åttio volymer vedisk litteratur, som enligt Encyclopaedia Britannica "slår den akademiska världen med häpnad".

LÄRJUNGESUCCESSIONEN FORTSÄTTER

Vid sin bortgång från denna förgängliga värld den 14 november 1977, hade Shrila Prabhupad lyckats sprida Krishnamedvetande över hela världen, i enlighet med önskan hos de andliga mästarna i lärjungesuccessionen. I ett ödmjukt försök att föra denna lärjungesuccession vidare, och även rörelsen för Krishnamedvetande såsom den en gång startades av Shrila Prabhupad, har Krishnarörelsens medlemmar fortsatt upplysa människor om de levande varelsernas verkliga natur och engagera dem i andlig tjänst till den Högste.

För närvarande förs lärjungesuccessionen vidare av Shrila Prabhupads lärjungar, som predikar det budskap de hörde från honom innan han gick bort. Därigenom är de bemyndigade att bli andliga mästare och initiera lärjungar i den eviga lärjungesuccessionen, som således bevaras intakt - såsom den varit sedan urminnes tider. Krishnarörelsens integritet och auktoritet bevisas genom renheten hos den kunskap den lär ut.

DEN GRUNDLÄGGANDE FILOSOFIN

Den vediska filosofin är baserad på kunskap om självet. För att förstå individens förhållande till omvärlden, måste vi först förstå vad en individ är - vi måste med andra ord finna ett svar på den urgamla frågan "vem är jag?" Denna fråga har begrundats av filosofer sedan urminnes tider, men Veda-skrifterna behandlar denna fråga på det mest avgörande sätt. En av de mest kända böckerna i den vediska litteraturen är Bhagavad-gita ("Guds sång"), som är en del av Mahabharata. I Bhagavad-gita finner vi kunskapen om självet, klart förklarad av den Högsta Personliga Guden Själv.

Kunskap som är nedstigande, dvs ursprungligen talad av den Högste i egen person, kallas absolut kunskap, medan kunskap som mottas genom de ofullkomliga materiella sinnena kallas relativ kunskap. Det som ligger bortom sinnenas begränsade uppfattningsförmåga kallas transcendentalt, och jaget, det levande väsendets inre, individuella identitet, är en transcendental person, som aldrig föds eller dör. Kunskap om självet kan därför aldrig inhämtas från den empiriska eller experimentella plattformen, eftersom relativ kunskap omöjligen kan förklara det som är transcendentalt till denna världsliga tillvaro. Av denna anledning godtar vi kunskapen som återfinns i den vediska litteraturen, t ex i Bhagavad-gita och Shrimad-Bhagavatam, såsom den lärs ut av lärjungesuccessionen.

Bhagavad-gita lär oss att den levande varelsen är transcendental till kroppen. Han är en levande själ som aldrig föds och aldrig dör. Även om de grova och finfysiska materiella kropparna förintas under den allsmäktiga tidens inflytande, så dör aldrig den inneboende själen. Det finns en vers i Gita som förklarar detta fenomen:

dehino 'smin yatha dehe
kaumaram yauvanam jara
tatha dehantara-praptir
dhiras tatra na muhyati

"Såsom den i kroppen fängslade andesjälen ständigt vandrar i denna kropp, från barndom till ungdom och ålderdom, så vandrar andesjälen också in i en annan kropp vid döden. Den besinningsfulle förvillas ej av en sådan förändring." (Bg. 2.14)

Det sunda förnuftet säger - och det är ett vetenskapligt faktum - att kroppen med några få års mellanrum byts ut helt. Vissa läkare hävdar att samtliga celler i kroppen helt har bytts ut inom sju år. Om en människa är sjuttio år gammal, så har hon således bytt kropp tio gånger under sin livstid. Trots att hennes kropp har bytts ut tio gånger, så är människan själv, kroppens innehavare, oförändrad. Detta är lätt att förstå, då själen, den verkliga identiteten hos självet i kroppen, är evig.

REINKARNATION

Självet är känt som andesjälen, vilken i överensstämmelse med sina tidigare rättfärdiga eller orättfärdiga handlingar tvingas anta olika slags kroppar. Denna princip kallas själavandring eller reinkarnation. Kroppen förändras flera gånger under loppet av en livstid, men själen förblir oförändrad, och på samma sätt byter själen kroppar liv efter liv medan han vandrar genom universum i olika livsarter, allt i enlighet med karma-lagen.

Karma-lagen är en mycket vetenskaplig lag. Inom fysiken har Isaac Newton satt upp lagar om verkan och återverkan, vilka förklarar att för varje verkan finns en likvärdig och motsatt återverkan. Vi kan i praktiken se hur denna lag fungerar på det fysiska planet, men vi kan inte direkt uppfatta att den också fungerar på det subtila planet. Denna verkan som manifesteras på ett mer subtilt plan kallas karma. Det finns också en karma-lag som förklarar att för varje handling vi människor utför i den här världen, så skapar vi framtida återverkningar. I enlighet med våra tidigare handlingar har vi förberett framtida goda eller dåliga resultat. Det som vi erfar just nu är ett direkt resultat av våra tidigare handlingar.

SJÄLENS FRIGÖRELSE

Själen saknar såväl början som slut. Det är definitionen på det som är evigt. Således förblir han inom denna materiella värld, i olika livsarter, tills han kan nå befrielse från denna värld genom reningsprocess. Så länge han befinner sig i denna värld är han intrasslad i en serie av orsaker och återverkningar, och för att kunna njuta och lida av dessa måste han förbli i den materiella världen, där han tar sin födsel i den ena kroppen efter den andra.

Man kan inte motverka en syndfull handling med en from handling, eftersom en syndfull handling frambringar en dålig återverkan och en from handling frambringar en god återverkan. Att minska bördan av syndfulla återverkningar är en annan metod, som kallas botgöring. Men om man betraktar detta från den mest upphöjda plattformen av vedisk filosofi, så spelar det ingen roll om en återverkning är god eller dålig - den är alltid dålig, eftersom man tvingas förbli i denna materiella värld för att motta återverkningarna. Att tvingas stanna i den materiella världen i olika materiella kroppar är inte alls bra, då man måste genomgå det ena materiella lidandet efter det andra.

Människolivet är avsett för att förstå självet och hur detta på grund av tidigare handlingar är fångat i kretsloppet av födelse och död. En intelligent människa kommer att inse att hon är fångad i ett kretslopp av födelse, död, ålderdom och sjukdom, och hon kommer att försöka finna anledningen till detta lidande. Folk i allmänhet har ingen lösning på dessa problem, och följaktligen har de gett upp försöken att lösa dem, även om de fortfarande försöker besegra sjukdomar. Olyckligtvis är antalet sjukdomar lika stort som förut, om inte större. Trots att vetenskapen övervinner den ena sjukdomen efter den andra, så kommer olika sjukdomar ändå att finnas till. Sjukhusen är mer fullbelagda än någonsin, på grund av att AIDS, cancer, hjärtsjukdomar och liknande ser till att människan tvingas fortsätta lida i såväl detta som det kommande livet. Vi kan vara säkra på en sak: dödligheten kommer att ligga kvar på hundra procent.

HÄNGIVEN TJÄNST

Den hängivna tjänsten till den Högste Herren består av nio metoder, vilka samtliga är de naturliga funktionerna hos en andesjäl som står i ett hängivet förhållande till Gud. Krishnamedvetande innebär följaktligen att man engagerar sig i dessa nio metoder. De är som följer: shravanam, kirtanam, vishno smaranam, pada-sevanam, archanam, vandanam, dasyam, sakhyam, atma-nivedanam. Man bör lyssna till och lovsjunga härligheten hos den Högste Herren (även kallad Vishnu) och alltid minnas Honom. Man bör utföra tjänst till Honom genom att, t ex, rengöra Hans tempel eller dyrka Herrens Gudsgestalt, som installerats i tusentals tempel och privata hem. Man kan också frambära böner till Herren eller utföra Hans order (vilket de stora andliga mästarna gör genom att förkunna Hans härlighet över hela världen). När man är mera framskriden i hängiven tjänst bör man bli Herrens vän och, slutligen, överlämna allting till Honom.

Dessa nio metoder utgör tillsammans bhakti-yoga, och den som följer dem kan vara säker på att uppnå den önskade framgången. Den mänskliga livsformens yttersta mål är att fullständigt uppgå i andligt medvetande i förhållande till Gud och utveckla sin naturliga kärlek för Honom. Andesjälen har en naturlig kärlek till den Högste Herren, men på grund av kontakten med maya, illusion, glömmer han sin verkliga natur som evig tjänare till Gud för att kunna njuta av den materiella kroppen och dess sinnen, och därför tvingas han lida i olika livsarter.

HARE KRISHNA-MANTRAT

Den auktoriserade metoden för att utveckla gudskärlek i den nuvarande tidsåldern ges i alla uppenbarelseskrifter. Man måste helt enkelt sjunga Guds heliga namn - denna transcendentala ljudvibration kommer då att rengöra själen från all materiell besmittelse. När besmittelsen avlägsnats från själen kan man förverkliga sin egentliga natur som en evig tjänare till Gud.

Hare Krishna-mantrat är sammansatt av Guds namn såsom de återges i Veda: Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare / Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare. Genom sjungandet av dessa gudsnamn kommer ens liv att bli sublimt, och man kommer gradvis att förstå sitt naturliga förhållande till den Högste Herren genom direkt förverkligande. Denna slags meditation är inte något konstlat ingrepp på sinnet, utan snarare andesjälens naturliga ljudvibration. Den kan jämföras med barnets rop på sin mor, eftersom vi andesjälar är vilse här i den materiella världen och behöver det beskydd som vår far och mor kan ge. "Hare" kommer från ordet Hara, Herrens transcendentala energi. "Krishna" är Herrens namn som syftar på Hans alltigenom tilldragande natur. "Rama" är ett namn på Herren som betyder att Herren är den högste njutaren av allting.

Bhakti-yoga är därför en mycket enkel och sublim metod, och vem som helst kan ta del av denna nektarlika filosofi och uppnå självförverkligande. Den är helt osekterisk, fri från partiskhet. Gud är en; Gud är evig - följaktligen är gudsmedvetande också ett och evigt. Medlemmarna i Krishnarörelsen bönfaller därför världens folk att återuppväcka sitt medvetande om den Högste och därigenom uppnå ett evigt liv i lycksalighet och kunskap, fritt från den materiella världens lidanden.

DEN PRAKTISKA TILLÄMPNINGEN

Krishnarörelsen har inte bara den fulländade, auktoriserade och högsta filosofiska kunskapen (enligt den vediska standarden), utan den har också de praktiska möjligheterna att tillämpa denna filosofi i vardagslivet. Som nämnts ovan finns det nio metoder av hängiven tjänst, och för att kunna utveckla och vidmakthålla det mänskliga samhället på det andliga framskridandets uppåtgående väg, måste människorna engagera sig i dessa nio metoder. I templen (kyrkorna) finns många gudshängivna (präster, munkar och de som tränas för att uppnå de positionerna). Det uppstår därför genast så många problem för att ordna tak över huvudet, mat, kläder osv. I hela världen finns det gott och väl över trehundra större centrer för Krishnamedvetande, och antalet ökar årligen med fyra, fem centrer som öppnas i länder där Krishnamedvetande tidigare var okänt. I vart och ett av dessa centrer finns en föreståndare som är bemyndigad av den regionala ledaren att leda de dagliga aktiviteterna och församlingens fysiska och andliga arbete.

DAGLIGT LIV

Den hängivnes dagsprogram brukar börja halv fyra på morgonen. Vissa hängivna stiger upp ännu tidigare; en del på grund av att de utför en speciell slags tjänst och andra för att de snabbare ska göra framsteg i andligt liv. Alla hängivna i rörelsen måste strikt följa de fyra reglerande principerna, vilka är som följer: Inget kött-, fisk- eller äggätande (ej heller lök eller vitlök); inga berusningsmedel av något slag (inberäknat kaffe, te, cigarretter osv); inget hasardspel, och inget otillåtet sex (dvs sex utan avsikt att avla barn).

Efter att ha stigit upp rengör den hängivne först av allt sin sovplats. De flesta hängivna sover helt enkelt direkt på golvet, men det finns inte någon särskild regel när det gäller detta. Den Krishnamedvetna personens främsta princip är självkontroll, eftersom han vill minska den materiella kroppens behov till ett minimum för att höja sitt medvetande och få mera tid över till andliga aktiviteter. Mottot är: materiell enkelhet och djup andlighet. De hängivna behöver därför inte sträva efter att skaffa sig stora hus fyllda med lyxiga sängar och andra möbler, trots att de flesta hängivna kommer från välsituerade hem där sådana bekvämligheter är vanliga.

Efter att ha gjort i ordning sin sovplats tar den hängivne en dusch och sätter på sig rena kläder. Renlighet kommer näst intill gudaktighet. Man kan inte upprätthålla andligt liv i ett smutsigt tillstånd. För att kunna rena sinnet måste man också rengöra sin kropp och sin bostad, varför man duschar minst en gång - i de flesta fall två gånger - per dag. De som utövar dyrkan av Herrens Gudsgestalt i templet duschar tre gånger per dag för att upprätthålla högsta renlighetsstandard.

Männens hår är kortklippt eller helt avrakat, förutom en tofs på bakhuvudet som kallas shikha. För prästerna, eller de som är gudshängivna i enlighet med den vediska traditionen, är denna tofs bruklig, och när man besöker de heliga platserna i Indien kan man än idag se hundratusentals gudshängivna klädda i den sedvanliga vaishnava-dräkten (en vaishnava är en person som dyrkar Vishnu). Männen klär sig i en enkel skjorta och en dhoti (ett långt, meterbrett tygstycke, som på traditionellt sätt knyts runt midjan och som då täcker benen ned till vristerna). Kvinnorna bär en färgrik sari. Detta är ett rent och enkelt sätt att klä sig som har varit i bruk i Indien under tusentals år, och än idag används det av miljontals människor.

LYCKOBRINGANDE MÄRKEN

Efter duschen applicerar den hängivne tilak. Tilak är en lera som kommer från Yamuna, en helig flod i Indien, vilken är betydelsefull på grund av sitt samband med den Högste Herrens lekar, vilka utfördes i en by (Vrindavan) på dess stränder då Han framträdde i den här materiella världen. Denna tilak appliceras på pannan och elva andra ställen på kroppen, och för varje ställe uttalas ett namn på Vishnu. Detta är lyckobringande och skyddar kroppen, och det är ett tecken på att bäraren av denna tilakär en hängiven till Gudomens Högsta Personlighet, Shri Krishna. Det påminner om de märken som bärs av de kristna eller judiska männen, vilka också har sin speciella klädedräkt för att det ska vara lätt att känna igen en helig man. På samma sätt klär sig en gudshängiven i enlighet med sin urgamla religiösa tradition för att folk i allmänhet ska kunna känna igen honom utan svårighet.

TEMPELCEREMONIN

Nu är den gudshängivne färdig att bege sig till tempelrummet, där den Högste Herren dyrkas. Denna dyrkan börjar vanligtvis vid soluppgången, men på grund av den långa natten i vissa länder, har vi standardiserat den till att börja kvart över fyra på morgonen, sommar som vinter. Vid den tidpunkten, såväl som vid fem andra tillfällen under dagen, offras väl tillagad mat som är mycket saftig eller söt på en särskild tallrik till Herren, vilket sker med kärlek och hängivenhet och till ackompanjemang av olika mantran och sånger. Efter att ha offrat maten utför pujarin, dvs prästen, en ceremoni som kallas arotika. Denna ceremoni utförs på traditionellt sätt, såsom den har utförts i hundratals år, och den består av att man först offrar en lampa med ghi-vekar (bomull som doppats i renat smör) som antänds och rörs i cirklar framför Gudsgestalten. Gudsgestalten är en uppenbarelseform av Herren som framträder inför oss så att vi kan tjäna och dyrka Honom. Väldoftande rökelse tänds och offras, tillsammans med blommor, påfågelsfjädrar, en chamara (svanshåret från en jak) och andra behagliga föremål. Vid ceremonins slut blåser man i en snäcka.

Under morgon- och kvällsprogrammen samlas alla hängivna i tempelrummet för att sjunga särskilda mantran som hänger samman med den speciella ceremonin. Sedan sjunges Hare Krishna-mantrat till olika vackra melodier som är tusentals år gamla.

VEGETARISK KOST NÖDVÄNDIG

En hängiven kan inte döda ett djur bara för att tillfredsställa sina smaklökar, eftersom han ser alla levande varelser i förhållande till den Högste. Människan har ingen rätt att döda djur i onödan för att äta dem, när så mycket vegetarisk mat finns så lätt tillgänglig. Det föreskrivs i Veda att lämplig mat för människan är den mat som först offrats till Krishna, och den får inte innehålla kött, fisk, ägg eller andra orena beståndsdelar. Det finns faktiskt tusen och åter tusen recept på vegetariska rätter. Det indiska köket är världsberömt för sin smak och variationsrikedom. Vegetarisk kost har vetenskapligt bevisats vara hälsosammare än icke-vegetarisk kost, vilken orsakar cancer och andra sjukdomar. Köttätande förhindrar en också från att använda de högre medvetandenivåerna för självförverkligande. Denna kost är heller inte nödvändig för att uppnå kroppslig styrka; exempelvis är två av de allra starkaste varelserna vegetarianer, nämligen gorillan och elefanten.

De hängivna vill offra sin mat först till Krishna, eftersom Han är ursprunget till all föda. Således offrar de bara sådan mat som Han Själv önskar äta; denna mat har Han beskrivit i vissa avsnitt i Veda-skrifterna. I det vediska samhället var köttätande faktiskt tillåtet för en viss grupp människor, dock under stränga restriktioner. Även om man tillåts äta kött under vissa omständigheter, så tillåts man aldrig att äta kokött, eftersom kon anses vara en moder. Hon äter något vi inte har någon användning för - gräs - och i gengäld producerar hon mjölk, från vilken vi kan framställa hundratals underbara rätter, vilka är nödvändiga för vår existens.

ARBETE FÖR KRISHNA

Efter prasadam börjar de hängivna med sina respektive arbetsuppgifter. Man kan göra många olika saker för att tillfredsställa Krishna. Vissa förestår templet, andra utför dyrkan av Gudsgestalterna eller lagar mat. En del arbetar vid datorerna för att producera böcker på sitt modersmål, medan andra är ute och predikar och distribuerar dessa böcker till de betingade själarna. Alla har en särskild tjänst att utföra, och vanligtvis pågår denna verksamhet från nio på morgonen fram till tvåtiden på eftermiddagen, då alla samlas för att äta lunch.

Lunchen består vanligtvis av ris, dal (en speciell slags bönsoppa med hög proteinhalt), grönsaker och ett indiskt bröd som kallas chapati. Ibland serveras också specialrätter, och på söndagarna hålls en stor festmåltid bestående av minst tio rätter vilka serveras till alla gäster. När eftermiddagens arbetsuppgifter är avslutade duschar de hängivna, och samlas sedan på nytt i tempelrummet klockan sju på kvällen för att delta i kirtan (gemensamma gudshängivna sånger), varpå ännu en lektion i Krishnamedvetandets filosofi följer. De hängivna lägger sig vanligtvis vid nio eller halv tio.

SANKIRTAN

Utav alla de aktiviteter en gudshängiven kan utföra för att glädja Krishna, är spridandet av den Krishnamedvetna filosofin den viktigaste. Detta kallas sankirtan, dvs missionerande verksamhet. Det finns två slag av sankirtan; det ena kallas den lilla mridangan och det andra kallas den stora mridangan. En mridanga är en lertrumma (numera tillverkar vi våra egna i glasfiber och plast i Los Angeles, eftersom en lertrumma lätt går sönder här i väst), och dessa trummor används för att ackompanjera sången i kirtan. Ibland beger sig de hängivna ut på gatorna för att sjunga Herrens namn, till fördel för folk i allmänhet. Detta kallas den lilla mridangan, eftersom enbart folk inom hörhåll kan dra fördel av kirtan. Men produktionen och distributionen av vedisk litteratur gagnar hela världen, och kallas därför den stora mridangan.

GUDSHÄNGIVNA UTANFÖR TEMPLET

Det finns också hängivna som bor utanför templet. I själva templet lever män och kvinnor åtskilda, eftersom de lever ett liv i försakelse (liknande munkar och nunnor i kloster). Familjefäderna som lever utanför templet arbetar på olika sätt för att försörja sig själva och sina familjer. De tjänar i regel mer än vad de behöver för sitt uppehälle, så de ger en gåva till templet varje vecka. Vanligtvis donerar de halva sin lön, så att templet kan utöka sin predikoverksamhet och försörja de avsagda gudshängivna. På detta sätt lever också en familjeförsörjare ett slags liv i försakelse. Dessa hängivna förvandlar ofta sina hem till tempel genom att installera Gudsgestalter och dyrka Dem regelbundet. De bjuder in sina vänner och lär dem hur man dyrkar Herren. De uppfostrar sina barn till Krishnamedvetna hängivna och låter dem gå i en Krishnamedveten skola, kallad gurukul.

SKOLOR OCH JORDBRUK

Shrimad-Bhagavatam förklarar att barn bör undervisas i alla ämnen, både andliga och materiella, som är nödvändiga för att de ska kunna leva ett fullständigt liv och slutligen nå befrielse. De får från första början lära sig de vediska principerna och hur man lever ett andligt liv. När dessa barn vuxit upp kan de välja ett liv i försakelse eller att gifta sig och fostra sin familj i Krishnamedvetande. Familjerna samlas också i våra jordbrukskollektiv, där de hängivna tillsammans brukar jorden och offrar frukterna av sitt arbete till Herren. Efter att ha offrat allting till Herren tar de resterna till sitt eget uppehälle, och fördelar sedan den överblivna maten bland folk utanför kollektivet. Man kan producera alla livsförnödenheter i sådana jordbrukskollektiv utan att vara beroende av det konstlade utbud som erbjuds av krogar, bordeller och biografer. Det finns många Krishnamedvetna jordbrukskollektiv över hela världen, och de strävar efter att göra människor lyckliga och befria dem från den materiella världens ängslan. Man kan bli fridfull genom att arbeta hårt för Herren i ett kollektiv av likasinnade personer.
     Syftet med alla dessa aktiviteter är att fullända den levande varelsens liv. Den fullkomliga och underbara vediska filosofin och dess tillämpning, som här bara beskrivits i korthet, samverkar till att göra rörelsen för Krishnamedvetande levande och dynamisk. Krishnarörelsen är således inte en torr religiös organisation; snarare ger den möjlighet till verkliga andliga framsteg. När man utövar Krishnamedvetande och studerar filosofin uppfyller man religionens sanna syfte, vilket är att engageras i kärleksfull transcendental tjänst till den Högsta Personen och återvända hem, tillbaka till Gudomen, tillbaka till Krishna i den andliga världen, evighetens, kunskapens och lycksalighetens hemvist.

(av ISKCON Sweden 199x)