Historia och bakgrund

Krishnarörelsen etablerades i västvärlden 1966 av A.C. Bhaktivedanta Swami Prabhupada (vanligtvis kallad "Shrila Prabhupada" av sina lärjungar) och kom till Sverige 1973. Det officiella namnet är ISKCON (International Society for Krishna Consciousness). Rörelsen är också känd som Hare Krishna, då den främsta andliga aktiviteten i denna tradition är att sjunga Guds namn genom att recitera Hare Krishna-mantrat:

Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna Krishna, Hare Hare
Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare

Religionshistoriskt sett är Krishnarörelsen en direkt fortsättning av vaishnava-traditionen, vilken är en av huvudgrenarna inom hinduismen. Det finns fyra grenar (sampradayer) inom vaishnava-traditionen, och var och en av dessa har en lärjungesuccession som för kunskapen vidare. Krishnarörelsen tillhör Brahma-Madhva-Gaudiya-sampradayan, vilken leder direkt tillbaka till Shri Chaitanya Mahaprabhu. I traditionen räknas Chaitanya Mahaprabhu som en inkarnation av Krishna. Han uppenbarade Sig i Indien 1486 och etablerade det ovannämnda sjungandet av Guds namn som den viktigaste metoden för andlig utveckling i vår tidsålder. Men traditionen är mycket äldre än så - hur gammal tvistar de lärde om. Shri Chaitanya Mahaprabhu kan sägas ha startat en reformrörelse inom vaishnava-traditionen som ledde till att bhakti-fromheten fick en kraftig renässans inom den hinduiska traditionen.

Krishnarörelsen och den vediska kulturen

Den vediska kulturen, som Krishnarörelsen idag i stort sett följer, blomstrade under en mycket lång tid i det gamla Indien. Veda-böckerna, Indiens heliga skrifter, formade den tidens samhällsskick, och de föreskrev att varje person skulle genomgå fyra ashramas, dvs andliga livsstadier: brahmacharya, grihastha, vanaprastha och sannyas. Brahmacharya (munkliv) innebar att man som ung och ogift studerade under en gurus (andlig lärares) ledning, medan grihastha var det livsstadium då man bildade familj. När barnen var vuxna övergick mannen och hustrun till vanaprastha, då de religiösa aspekterna åter blev mer centrala: paret lämnade familjelivet och reste ofta till heliga platser för att tillsammans försöka göra framsteg inom andligt liv. Sannyasa (försakelsens livsordning) var det sista stadiet, då mannen och kvinnan skildes åt för att uteslutande ägna sig åt andligt liv.
    Det vediska samhällets andra grundval var varna, dvs de materiella grupperingarna brahmana, kshatriya, vaishya och shudra, vilka ungefär motsvaras av lärare och präster, administratörer och soldater, jordbrukare och köpmän samt arbetare. Vilken "yrkesgrupp" man tillhörde bestämdes av var och ens personliga egenskaper och inneboende läggning. Dagens indiska kastindelning är enligt Krishnarörelsens uppfattning en fullständigt degraderad version av detta system, som från början helt enkelt lät alla arbeta med det som passade dem bäst. Det var alltså inte frågan om att födas in i en viss grupp, och inte heller var det ena "bättre" än det andra; man insåg däremot att varje individ har unika egenskaper och att man bör sysselsättas i enlighet med dem.
    Tillsammans formade dessa begrepp varnashram-dharma, ett på samma gång andligt och materiellt system som utformats så att alla samhällets invånare skulle bli lyckliga och tillfredsställda på det materiella planet, och samtidigt kunna göra största möjliga andliga framsteg. Den bakomliggande filosofin, som kommer från Veda-skrifterna, var att livets mål och mening bestod i något mer än materiell lycka.