Gud har ett oräkneligt antal namn,
och oftast beskriver de Honom och hans egenskaper på något
sätt. Jehova, Allah, Krishna, Rama och Vishnu är bara
några exempel. Givetvis syftar alla dessa namn på
en och samma person, en och samma Gud, precis på samma sätt
som ordet "solen" i världens olika språk
syftar på en och samma himlakropp. Gud är absolut,
vilket innebär att det inte är någon skillnad
mellan Honom och Hans kropp, eller mellan Honom och Hans namn
osv. När vi säger och sjunger t.ex. "Krishna"
så är Han till fullo närvarande i Sitt namn, även
om vi inte kan förnimma det i vårt nuvarande tillstånd.
Sjungandet av Guds namn framhålls
inom Krishnarörelsens tradition som den främsta metoden
för självförverkligande i den här tidsåldern.
Genom att sjunga Hans namn kan man gradvis uppnå ett andligt
medvetande och förstå sin egen och Guds andliga natur.
Detta sjungande sker på ett systematiskt sätt genom
ett mantra, dvs en andlig ljudvibration, där olika
namn på Gud ingår: Hare Krishna, Hare Krishna, Krishna
Krishna, Hare Hare / Hare Rama, Hare Rama, Rama Rama, Hare Hare.
Individuellt mediterar man med hjälp
av ett radband, och i grupp genom att sjunga mantrat till
en melodi, oftast ackompanjerat av musikinstrument.
Läs
mer om radbandsmeditation
Krishnarörelsen och hinduismen
En av de saker som skiljer vaishnava-traditionen
från vissa andra hinduiska traditioner är förståelse
av Guds natur. Enligt vaishnava-traditionen är den
högsta aspekten av Gud personlig, medan andra, s.k. impersonalister,
menar att den opersonliga aspekten (Brahman) är den högsta.
Det pågår (och har alltid pågått) en teologisk
strid mellan dessa två traditioner. Enligt den impersonalistiska
uppfattningen är själen potentiellt likställd med
Gud; det är bara en fråga om att bli fri från
illusionen och förverkliga detta. Enligt den personalistiska
traditionen är själen kvalitativt likställd med
Gud, men kvantitativt sett är den en ytterst liten beståndsdel
av Honom, likt solstrålen i förhållande till
solen. Självförverkligande innebär att förstå
att man som del av Gud är Hans evige tjänare. Detta
förverkligande kallas Krishnamedvetande.
Här i väst är vi mest
bekanta med den impersonalistiska traditionen inom hinduismen,
också kallad monismen (advaita-vada). Detta kommer
bl.a. till uttryck i några läroböcker, där
Krishnarörelsens personalistiska gudsuppfattning tenderar
att omtolkas till en impersonalistisk sådan, genom att framställa
enhet med Krishna som livets mål. Men enligt vaishnava-filosofin
förblir Krishna och de individuella själarna alltid
åtskilda personer, även efter befrielsen från
illusionen. Efter befrielsen fortsätter själen att dyrka
och tjäna Krishna; den blir aldrig ett med Krishna. Det finns
alltså bara en personlig Gud som alla andra dyrkar.
Krishnarörelsen representerar alltså den monoteistiska
grenen inom hinduismen. Det förvånar många att
det finns hinduiska traditioner som är monoteistiska, dvs
som tror på en personlig Gud, men detta beror enbart på
att man inte känner till vaishnava-traditionen ordentligt.
Vaishnavismens unika bidrag till teologin är en rik kunskap
om naturen av Guds personlighet: Hans form, egenskaper och aktiviteter.
Krishnarörelsen följer en gren
av vaishnavismen som etablerades av Shri Chaitanya Mahaprabhu
(1486-1534). Hans bidrag till den teologiska diskussionen var
doktrinen achintya-bhedabheda tattva, vilken fastslår
att Gud både är personlig och opersonlig på samma
gång. Den personliga aspekten är emellertid den mest
fullständiga. Sanningen om Guds personlighet kallas vishnu-tattva,
och Krishna är den ursprungliga uppenbarelseformen
av Gud. Gud kan anta ett obegränsat antal uppenbarelseformer,
men de är alla en och samma person. Personligheter som t.ex.
Ganesh, Shiva, Brahma, Kali, Indra eller Surya är dock inte
uppenbarelseformer av Krishna (Vishnu) som vissa tror. Dessa
"gudar" kallas devas, de s.k. halvgudarna. De
fungerar som Vishnus tjänare i administrationen av universum,
och de dyrkar alla Vishnu. Vishnu (eller Krishna) kallas bhagavan,
vilket är sanskrittermen för Gud.
