Svar: Med utgångspunkt från den vediska förståelsen av Gud, de levande varelserna samt den andliga och den materiella världens beskaffenhet, föreligger ingen paradox i det faktum att det finns ondska och lidande i den materiella världen, trots att Gud är alltigenom god och allsmäktig.
     Först måste man definiera vad ondska är. Alla kan nog enas om att ondska är något som medför lidande. När någon medvetet utför en handling som orsakar andra lidande, kan detta betraktas som ondska. Därutöver finns det andra former av lidanden som inte avsiktligt orsakas av människor, t.ex. naturkatastrofer och våld från andra levande varelser såsom djur.
     Frågan om Guds godhet och allsmäktighet uppstår alltså när en människa lider. Ingen ifrågasätter Guds godhet och allsmäktighet när man har det bra och känner sig lycklig!
     Frågan är dock: finns det lidande, och vem är det som lider? En av de mest grundläggande förståelserna i den vediska filosofin är att vi människor (och andra levande varelser) inte är temporära materiella varelser utan eviga andliga varelser. Den eviga andesjälen (atma), som nu befinner sig i en materiell kropp, är sat-cit-ananda (evig, fylld av kunskap och lycksalighet, d.v.s. helt fri från lidande). Som andliga levande varelser är det således inte vår natur att lida.
     När andesjälen befinner sig i en materiell kropp, t.ex. en människokropp, identifierar sig andesjälen med kroppen. Detta kallas maya, illusion ("det som inte är"). Den materiella kroppen är till sin natur förgänglig och föremål för olika slags lidanden. Det grundläggande lidandet kallas samsara (kretsloppet av födsel, sjukdom, ålderdom och död). Därutöver tillkommer tre former av lidanden som man utsätts för: 1) lidanden orsakade av den egna kroppen och sinnet; 2) lidanden orsakade av andra levande varelser; 3) lidanden orsakade av naturen.
     Eftersom vi inte är våra kroppar, utan eviga andliga varelser, är det egentligen inte vi som lider. Det är endast den materiella kroppen som lider, och kan utsättas för ondska. Så länge som vi identifierar oss med kroppen och den materiella världen, kommer vi således att erfara både lidande och lycka. Men varken materiell lycka eller lidande hjälper oss att befria oss från födsel, sjukdom, ålderdom och död, d.v.s. att uppnå vår eviga andliga status i samvaro med Gud. Sålunda måste även den så kallade lyckan i denna materiella värld betraktas som ett lidande eller misslyckande. Även om vi bara gör goda handlingar, som skänker materiell glädje åt andra, och som ger oss goda återverkningar, måste vi födas på nytt i denna värld. Detta är i sig ett lidande.

Eftersom vi av egen fri vilja valt att befinna oss i denna materiella värld, där vi själva skapar förutsättningarna för materiell lycka och lidande, är lidandet eller ondskan i denna värld inte något som vi kan hänvisa till Guds existens och förmågor. Vårt förhållande till Gud bygger på fri vilja. Gud kan inte tvinga oss att älska och tjäna Honom; då skulle det inte längre vara tal om kärlek. När vi därför väljer att leva oberoende av Honom, i denna materiella värld, låter Han oss göra detta så länge vi önskar.